baecklund

På väg till jobbet idag hände två småsaker som kan ses som självklara, speciellt när man som jag är uppvuxen på landet. Dock är det annorlunda i huvudstaden.

Mycket folk skulle gå på bussen på samma hållplats som jag. De flesta trängdes för att komma först så jag avvaktade lite för att låta en kille som kom från höger gå på före. Då hände det som jag så sent som förra året skulle ta som självklart: han backar ett steg och gör en gest med handen för att visa att jag kan gå före.

Väl på bussen satt jag själv på ett säte vid fönstret. En Stureplansnisse kommer fram och frågar försynt om det är ledigt bredvid mig. Jag måste ha sett väldigt förvånad ut, för han log vänligt när jag mumlade fram ett "Jaaa, visst.."

Sådana små saker är sånt som gör att stämningen i samhället lättas upp. Och tro mig, stockholmarna skulle behöva mer sånt eftersom det 99 % av tiden är ett sjukligt hårt klimat. Djungelns lag gäller på Stockholms gator: Störst först, äta eller ätas. Tråkigt men sant.

Sista tiden har jag funderat en del på framtiden och vilka vändningar livet kan tänkas ta framöver. Det ligger över ett år framåt i tiden, men det känns ändå viktigt att ha en plan, och naturligtvis också att sätta upp mål och delmål.

Frågorna är många och svaren är få eller rent av obefintliga. Jag har pratat om viljan att bli polis sedan tidiga tonåren, eller om möjligt ännu tidigare. Men möjligheterna är begränsade då utbildningen bara finns på en intressant ort, samt att ansökningstiden är ett år innan utbildningen påbörjas.

Därför har även tankar på juristutbildning väckts, men även där är det en hög procent beslutsångest. Tur att jag har tid på mig innan det känns viktigt att bestämma något.

Samtidigt infinner sig en avlägsen undran: När? Var? Flytta till Underbara Uppsala? Eller tillbaka till grymma Göteborg? Kanske till och med stanna i huvudstaden??

Fotbollen är inte med i dessa tankar alls, av naturliga skäl. Det är omöjligt att veta var jag står och hur jag känner om över ett år framåt. Det känns skönt faktiskt, att kunna fokusera på att utvecklas så mycket som möjligt just nu. För att sedan känna efter och se vart detta kan leda.

Fick precis berättat för mig om en kollegas kusin, som oftast pratar innan han tänker. Det låter antagligen som skrönor, men så är faktiskt inte fallet.

Kusinen pratade med en hästtjej som inte ville äta hästkött.
"-Ja, det kan man ju förstå. Det är som att en dagisfröken skulle äta barn!"
Smart! Alla som inte jobbar på dagis äter ju barn.. Eller inte.

Kusinen deltog i en diskussion om hur alla kilo tomater får plats i en ketchupflaska.
"-Jo men dom tar ju bort den där lilla gröna!"
Smart! Det förklarar ju saken.. Eller inte.

Behöver jag säga att det skrattet räddade min måndagmorgon?

7 oktober går jag, syrran, Emma och Malin på Pablo Francisco på China Teatern här i huvudstaden. Schysst onsdagsnöje!

Tänker inte kommentera mer än att ställa frågan: vem fan står i mål i 86 minuter med en förmodad spricka i fingret? I övrigt låter jag bilderna tala för sig själva..

Startelvan:


2-0:


3-0:

4-0:



Bilder från anders-h.nu

Under landskampen igår fick jag ett sms av pappa:

"Hej,
Jag håller 100:- på 2-0 till Sverige.
Håller du emot?
Kram pappa"

Mitt svar?

"Ja jag sätter emot :-)

0-1"

Idag tackar jag ribban för en lättförtjänt hundring. Pappa ville att jag skulle komma och hämta den, men eftersom nästa lediga helg är typ runt jul.. Så kom vi fram till att han får komma till Sumpan i egen hög person.

Första september alltså. Det var länge sen jag faktiskt såg fram emot en höst. Det beror med största sannolikhet på att detta varit en rätt tuff sommar, kombinerat med att det kommer bli en lååång höst. Därför är det skönt att den nu börjat, eftersom vi har sista matchen i början på november. Sen väntar utlandsresa i upp till en månad. Återkommer mer om det när det slutgitliga beslutet är fattat.

Undertecknad "firar in" hösten med att ligga hemma och vara sjuk. Det känns rätt meningslöst att ha ont i huvet och halsen, mör i kroppen och febersvettningar. Är lagom rastlös, vilket alltså resulterat i två blogginlägg på typ tio minuter. Får också passa på att be om ursäkt för bristen på blogginlägg senaste tiden. Mycket nytt och massor att göra på jobbet samtidigt som vi tränar i princip jämt nu under EM-uppehållet, gör att bloggen tyvärr prioriterats bort.

De senaste månaderna har jag blivit stoppad på gatan i Huvudstaden ett tiotal gånger. Det handlar om turister som ska fråga allt om var tunnelbanan går, vilken buss som tar dem till ett visst ställe, till vad gatan de står på heter. Dock är det sällan jag ser andra bli utsatta för samma frågeställningar.

Min fråga till turisterna är nu: why me? Ser jag trevligare ut? Ser jag ut som en typisk stockholmare? (Hemska tanke). Eller ser jag bara allmänt kunnig och världsvan ut? Skämt åsido, problematiken avtecknar sig oftast i att undertecknad mestadels har iPhonehörlurarna i öronen. Således hinner alltså frågeställaren nästan prata klart innan jag ens ser att jag blir tilltalad, och måste oftast fråga om.