baecklund

Hur störd är man egentligen inte som elitidrottare, megaångest av att inte kunna träna? Vet inte hur många gånger det har hänt mig, förmodligen varje gång jag blivit tvungen att lämna återbud till någon träning. Jag vet att många som läser min blogg känner igen sig i detta.

¤ Jag har dryg rethosta.
¤ Näsan rinner och täpper igen mest hela tiden.
¤ Ovan leder till oundviklig tillfällig andnöd.
¤ Huvudet känns som en överfylld badboll men tungt som ett bowlingklot.
¤ Är så hes att jag förmodligen sålde försäkringar på kunders medlidande på jobbet.

Jag har bäddat ner mig under en filt i soffan med ett stort glas O'boy men kan, trots fler hostattacker än jag orkar räkna till, inte känna någon ro. Tankarna gnager i bakhuvudet hela tiden: "Det skulle kanske inte blivit värre om jag ändå tränat idag? Ibland blir man till å med friskare efter att ha tränat förkyld, det kan liksom driva sjukdomen ur kroppen. Tänk om dom gör nåt roligt på träningen? Känns löjligt att vara hemma idag, imorgon måste jag verkligen träna oavsett.."

Plötsligt stannade jag upp, insåg mitt vansinne (har missat en enda träning på grund av sjukdom sen jag kom till klubben), och satte mig vid datorn för att knåpa ihop ovanstående. I ärlighetens namn kan jag inte nämna en enda spelare som inte säger sig känna likadant, samtidigt som jag på ett sätt tycker att det är sunt. Som elitidrottare ska man vilja träna till varje pris, men att ha känt såhär visar att man trots allt iallafall vid något tillfälle lyssnat mer på kroppen än på huvudet. Önskar bara att jag kunde njuta av en "ledig" kväll när beslutet väl är taget!