baecklund

Jag tog bussen direkt efter jobbet i fredags. Har aldrig svettats så mycket under en bussresa någonsin, satt i t-shirt på en buss i ett höstkallt Norden och kände hur det pärlades på överläppen och rann om smalbenen. Busschauffören måste haft storhetsvansinne kombinerat med aircondition inställd på minst 30 grader..
Väl framme blev jag upplockad på stationen och körd till mina vänners residens. Vi tog ett par öl, snackade lite goja och somnade avslutningsvis i en hög i sängen till sista Vänner-avsnittet.

Morgonen efter var det full fart från start. Vi åt en exklusiv frukost bestående av gröt och baguetter som man tillagar i ugnen med finskinka, Philadelphia och vanlig ost. Alla utom jag duschade (orutinerat) innan vi åkte ner på stan för att spela lasergame. Varför gör man inte det oftare? Fantastiskt roligt och jobbigt, helt sjukt vad mycket vi skrattade åt en av oss som blev livrädd och skrek rakt ut mer än ett dussin gånger. Undertecknad presterade som beräknat och firade andraplatsen med gratis brus.

Efter att helgens andra svettattack slutligen lagt sig, valde vi att ta tillvara på det fina vädret istället för att åka hem till lägenheten och dega. Sagt och gjort, vi tog bilen och åkte ett par kilometer ut mot havet, i närheten av badplatsen vi badade på när jag var och besökte folket i Oslo förra sommaren. Slutligen hamnade vi på Café Hemma Hos, ett ruskigt mysigt fik mitt i ett snobbigt bostadsområde. Vi passade verkligen inte in bland de feta villorna, alla Porsche Cayenne och Volvo XC90. Det gjorde väl egentligen inte fiket heller, men efter en grymt god brownie och lite mys i de antika möblerna åkte vi tillbaka till lägenheten.

Efter en First Price-lasagne deluxe och en grymt efterlängtad dusch började vi festa. Bara fyra personer på ölspelet, vi var ändå inte gladast i hågen av alla när resten av folket dök upp vid 23.. Mycket sades framför filmkameran som rullade hela kvällen, men jag missade att se filmen dagen efter. Ett efterlängtat mail med filmen efterlyses härmed!

Mycket roligt och minnesvärt hände under kvällen, och jag ska försöka att berätta iallafall ett par av godbitarna.
Först och främst en eloge till den okända bruden som satt och klämde på nån killes bröstmuskler (!) hela förfesten. Vi garvade ordentligt till bildbevisen dagen efter.

Väl ute på stället valde vi att säga till varenda kotte vi snackade med att vi var tre syskon och en kusin. Vi hade galet roligt åt detta under kvällens gång, men såhär i efterhand är det om möjligt ännu roligare. Varför skulle någon på krogen reflektera över huruvida vi är släkt eller inte?

På väg hem från krogen på Karl Johann hände ett gäng incidenter: polisen fick stoppa oss från att spöa på, eller åtminstone skälla ut, den kaxiga och späda skinnjackekillen. En av oss åkte ett kvarter tillsammans med fyra stora negrer i en gammal sketen Audi i tron att de andra tre var med i bilen. Vi fick tag på en svarttaxi som vägrade (!) köra oss, eftersom vi blev en för mycket i baksätet. Är han inte medveten om att han redan bryter mot lagen? Haha.. Det hela slutade iallafall med en nattbuss för 50 dyra spänn och en galet varm pirog hemma i köket på Trondhemsveien.

Dagen efter sov vi rätt länge. Efter städning och duschning gick vi några hundra meter ner för backen för att köpa lyxkäk. Mannen i huset valde en ordentlig lyxpizza för 200 NOK, något han aldrig skulle ångra. Vi andra tre snål-Verner valde kebab- och burgarhaket vägg i vägg med lyxpizzerian. Tabbe, megatabbe! Till er som trodde att det verkligen inte går att misslyckas med en hamburgertallrik: ni har fel, fel och åter fel. Vidrigt är förnamnet. Min pitakebab tog däremot priset, den var om möjligt ännu värre. Ryktet sade att kebab i Norge smakar skit. Sanningen är att det smakar pitepalt korsat med pepparkakor och julsylta. BLÄ!

Sjukt missnöjda med maten satte vi oss för att se en rulle vi redan visste va sämst. Panic Room måste utses till årtusendets överlägset sämsta film, och Jodie Foster till världshistoriens mest överskattade skådespelare. Att den var dålig gjorde däremot inget, eftersom vi då kunde hålla snacknivån uppe. Eftersom missnöjet med maten, och även hungern, höll i sig så fick jag skjuts till bussen. Övriga skulle besöka ett beprövat koncept - i brist på Max valde de att äta på Donken. Bussresan hem gick, på grund av något svalare temperatur och färre stopp, mer smärtfritt än ditresan.