baecklund

Stan har drabbats av kroniskt regn de senaste dagarna, mycket likt det jag fick utstå hela de två första månaderna här för snart ett år sedan. Regnet för med sig ett stadigt tråkgrått ljus, vilket gör att det inte känns som dagsljus ens de få timmar som det faktiskt inte är becksvart. Man kan lätt bli deprimerad av mindre om man inte ser upp!

Men jag håller modet uppe.. Främst eftersom det känns som att mellandagarna är en period då jag insett hur mycket jag faktiskt har åstadkommit under året som varit.. Samtidigt som jag blickar framåt mot nästa år med nyfunna krafter och en enorm motivation som jag nog inte visste att jag besatt.

Idag kom jag på mig själv, efter ett par timmar på gymmet, med att krypa upp i min nya fåtölj tillsammans med en filt, varm glögg och mysbelysning. Med ljudet av regnet utanför fönstret läste jag ut Stieg Larssons första bok i trilogin om Milennium: Män som hatar kvinnor. Efter sista sidan vaknade jag upp ur mitt tantbeteende med ett obehagligt ryck.. "-Vad hände här, vad gick snett!?"
Alltihop slutade med att jag satte på Fjärde Världens nya skiva Världens Ände på hög volym, sjönk ner i soffan och spelade Xbox en timme. Frågan är om det räckte för att kompensera?
Over and out.