baecklund

Fick för en tid sedan reda på att min målvaktskollega kände sej smått omotiverad inför söndagens match,med all rätt. Vi diskuterade saken och hon kom fram till att hon skulle framföra detta till tränarna. Därmed var jag förberedd på att få spela,även om jag visste att huvudtränaren har lite konstiga saker för sig ibland,hade faktiskt inte blivit allt för förvånad om det blivit bänken som vanligt trots allt.

Så kom träningen dagen före match,varken jag eller kollegan hade hört något om hur det skulle bli. När träningen närmade sitt slut började jag förbereda mig mentalt på att ändå inte få spela,men så kom huvudtränaren fram och bara kort berättade att jag skulle få spela. Känslan var lättnad; äntligen!

För den statistiskt inbitne låter det kanske lite konstigt att jag kallar detta för min debut,jag spelade ju ändå 49 minuter i hemmapremiären mot samma motstånd förra året. Anledningarna är tre: *Detta är från start och hela matchen. *Jag hade noll att göra den dryga halvleken för ett och ett halvt år sen,tror att jag tog bollen med handskarna en (!) gång. *Nu är jag mentalt förberedd,då hade jag ungefär tio minuter på mig att inse att det skulle bli inhopp. Poängteras bör att detta naturligtvis är min andra match i den högsta serien.

Jag förberedde mig optimalt. Matchdagen gick fort eftersom matchen var tidigt. Päronen ringde på morgonen och frågade om jag ville att dom skulle komma upp över dagen för att se matchen,vilken underbar familj jag har!! Med lillasyster redan på plats så hade jag ett kanonstöd från läktaren,något som betydde oerhört mycket för mig.

Själva matchen är inte så mycket att säga om,motståndet hängde som väntat inte med,ledningen i paus säger väl allt. En sådan dag gör det inte så mycket för mig. Att bara känna mig delaktig i klubbens framgångar är extremt viktigt. Det lilla jag hade kändes ändå bra,och känslan från debuten är enbart positiv.