baecklund

Det tog en månad ungefär att lära sig alla rutiner och sånt. Dubbelt så tuff träning mot vad jag någonsin upplevt tidigare + att allt allt allt va helt nytt för mig (jobbet stan laget träningarna lägenheten vädret socialt osv) gjorde att man blev ganska slutkörd. Både mentalt och i kroppen. Jag höll humöret uppe å sprang tills jag dog på löpträningarna,slängde mej tills jag knappt orkade resa mig på avslutsträningarna å cyklade till mjölksyran fastnade i mössan (på väg till skolan där jag jobbade) ;) Allt med hoppet och vetskapen om att allt snart skulle lossna.

Nu var det ju faktiskt inte så jobbigt som det låter,speciellt inte när jag var mitt uppe i det. Men nu när jag tänker tillbaka och jämför med hur bra jag trivts nu på slutet (både på å utanför planen) + hur bra det gått med det mesta,så var det av naturliga skäl mycket jobbigare då.

Helt plötsligt blev det ett ovanligt tidigt sommaruppehåll (pga em-slutspelet i England i juni) med näst intill full poängskörd. Tre veckor ledigt som jag spenderade på bästa sätt: en underbar vecka på Gotland me familjen,två veckor hemma tillsammans me kompisarna i Uppsala. Där nånstans kom det: äntligen släppte det fotbollsmässiga sakta men säkert för mig! Det började sakta efter uppehållet,gjorde nån räddning extra på trängingarna å sånt..

Tror främst att det berodde på att jag va nertränad som sjutton,och först med en lite längre ledighet så vaknade kroppen upp ur koman igen.. Plus att jag inte fick kontinuerlig matchträning,då är det betydligt svårare att hitta formen. Kan ju sammanfatta resten av sommaren med att vi spelade bländande fotboll,spenderade massor av tid på stranden så länge det va fint väder,och sist men absolut inte minst så började jag känna mej trygg socialt.

Del fyra kommer inom kort.